Hejsan!

Hej!

Har inte hänt så mycket märkvärdigt senaste tid. IA, 3 dagar skola, vanlig vardag... That’s it. Typ.

Jag vill skriva för att jag känner att jag måste få allting ur mig.

Det känns som om jag står och trampar på ställe, jag kommer aldrig vidare och som att jag inte själv bestämmer om mitt liv. Det är människor jag saknar. Och djur. Saker jag borde komma över, men som ändå är med mig. Hela tiden, och det tar kol på mina krafter.  All min energi far åt att fundera och ”bearbeta” saker som hänt. Och saker som inte har hänt ännu. Jag avskyr då man går och tänker på världens onödigaste saker, och då man ska få allt ur sig kommer det inte. Det är som ett troll i magen som vägrar släppa taget, och som vägrar sluta pina en. Att ständigt vara rädd för framtiden och att vara rädd för det som har varit blir tungt. Men man måste komma genom det. Man borde ha en ’play/pause’-knapp någonstans inbyggd. Då man kunde släppa allt.

Man borde kunna inse att det som har hänt, det har hänt. Det går inte att ändra på, och att det inte är något att ha dåligt samvete för. Det var inte mitt fel. Eller jo, det var det. Man borde bara se det positiva i livet, och ta en dag i taget. Lättare sagt än gjort.

Det finns saker som människor borde veta om mig, men som jag inte kan få ur mig. ’Trollet’ i magen säger nej.  Men så här långt har jag klarat mig. Med nöd och näppe. Tänk om man skulle tappa minnet, och glömma allt som hänt de senaste fem åren? Tänk. Man skulle inte vara det man har varit under de då fem senaste åren, men de kanske skulle vara bra? Man skulle få en n start. Kunna göra om alla saker man aldrig to chansen till förut. Visst kulle det vara positiva saker man skulle gå miste om, men man skulle kunna göra om det. Och ännu bättre skulle vara att bara åka tillbaka i tiden och göra gjorda saker till ogjorda saker. Det skulle vara härligt.

Men skulle man då bara glömma allt som hänt, skulle man inte ha träffat de människor som fått dig att sakna, att känna dig svag, gett dåligt samvete, man skulle aldrig träffat de som betyder något för en. Man skulle inte behöva gå och fundera vad de tycker om dig, hur de har de. Men här igen, du skulle gå miste och mycket fina personer.

Allting skulle se annorlunda ut nu. Det kanske skulle vara bra? men och andra sidan, allting har gjort dig till den person du är idag. Till den tysta, opålitliga, rädda människan som man inte kan vara vän med ”påriktigt”.

Jag vill bara bli normal.